Livet i Sala år ~1900

1910_ca_gamla_hyttan_backa_sala_web

Utdrag ur ”Salaminnen”, utgiven av Nordiska museet i serien Svenskt liv och arbete, nr 20.
Redigerad av Ernst-Folke Lindberg, tryckt i Sala 1954 hos Ågren & Holmbergs boktryckeri AB.

Vid Hyttan, sidan 356-361. Författare: Jenny Jansén, Backa. Bilder från Jennys fotoalbum.

Mina minnen är från tiden omkring 1895-1902. Min far arbetade i Vaskverket vid Hyttan. Ibland fick vi ta mat med åt honom, när vi gick till skolan. Jag minns det var så kusligt att gå in. Det var mörkt och dimmigt och någon liten lampa hängde här och där och lyste för sig själv. Det var stora kar fulla med varmt vatten och dem skulle far passa. Han rörde dem med stora spakar. I stora lådor fanns det något som liknade smågrus och som var blått i den ena och vitt i den andra. Det skulle läggas i av detta i de mindre vattenfyllda karen. På andra sidan i hyttan var det mindre kar och i dem tippades det ner after och om sen varmvattnet skulle på där, det är jag inte på det klara med, men något i den stilen var det. De skulle emellertid vaska ur mera silver ur aftern. En stor ångpanna fanns i källarvåningen till hyttan.

Man

Fadern Per Erik i sin ungdom.

Jag kan se Saladamm än i dag så vacker den var. Det växte vackra blommor i sjökanten. Två stycken flytholmar var det, en stor och en mindre. Ibland var de vid Hyttan och sen en annan gång såg man dem långt bortom Nystrand. En fors var det där bron nu är. Ja, det var nog en bro där då också. Det var så roligt att stå på bron och se vattnet forsa iväg i vitt skum. Bredvid forsen var ett kallbadhus där vi gick och bada. Fem öre kostade det. Det var en trälucka att dra ifrån, så kom vatten in i en träbassäng och när man fått tillräckligt, drog man bara för träluckan.

(Foto) I detta gamla vaskhus vid Hyttan började bröderna Heberle, trol. 1883, att extrahera silver ur aftern, d.v.s. det avfall som tidigare blev över vid vaskning. Metoden hade delvis utarbetats av August Heberle. Med ringa kostnader och liten arbetskraft utvanns fram till 1895 silver eller svavelmetaller med en silvermängd som några år vida översteg den som erhölls vid gruvan. Sala damm började torrläggas 1899.

Stor ladugårdsliknande byggnad.

Hyttan vid Sala damm. Foto Willhelm Heberle.

Vi var allt bra ledsna alla här i stugorna när sjön togs bort. Sen var allt vackert vid Sala Hytta slut. Då var bönderna måna om att få mera jord. Nu säljs den ena egendomen efter den andra till tegelbruk och kalkbruk. Här blir bara stora gropar. Om det ville bli vatten i dem ändå, så kunde vi få en sjö igen. Min mor sa jämt att sen de tog bort sjön blev det ingen reson med nederbörden ”De blir mindre regn, de är då visst och sant!

Det var en å, som kom från sjön och gick under smälthyttan fram förbi förmansbyggnaden och nedanför kyrkogården. Där växte stora pilar som doppa sina grenar i det klara vattnet. Dit körde alla sina bykar när de tvättat och där klappades kläder, så det var en lust att höra.

På vintern var det is på sjön förstås. Vi var där och åkte kana ibland och jag minns hur fisken satt fastfrusen i den spegelblanka isen. Min far kom ofta hem med fisk som han köpte av någon gubbe som hade en eka och fiskedon. Hyttgubbarna hade inte någon tid till fiske. De hade tolv timmars skift och när de hade ledigt så hade de alltid något djur att släpa föda åt. Merendels så var det någon liten vret som hörde till deras stuga men då var den en bra bit bort i någon skogsglänta. Våra grannar här i Backa hade ko och gris. Korna fick pojkarna gå vall med i enbackar och efter vägdikena hela somrarna. I dammen var gubbar och gummor och slog fräken. Det såg jag aldrig men hörde talas om det. Vi hade getter hemma och far brukade slå vass och gräs i sjökanten åt dem. Han köpte också ärthalm och ibland asplöv. Höns vet jag ingen här som hade förrän de kom ett folk från Kila 1898. De hade höns med sig.

När bönderna gick och slog med lie var de i vita skjortärmar och med en stor svart-vit krusig halmhatt på huvudet. De tröskade med vandringsverk. Somliga hade oxar och körde med andra hästar. Även tröskning med slaga förekom på sina håll, där de inte hade mer än några små åkerlappar med säd. Under första världskrigets år gick min mor och plockade ax som låg kvar på åkrarna sedan bönderna kört in säden. Hon frågade först förstås om hon fick. Hon tröskade dessa ax på golvet i förstugan genom att slå dem med klappträt och sedan vanna hon ur agnarna genom att ruska säden i ett tråg någon dag när det blåste bra. Sedan malde hon på en stor kaffekvarn. Av vetet blev det fina skorpor och av rågmjölet kokades gröt.

Man och fru.

Per Erik och Karna ca 1888.

Här i stugorna eldades på somrarna i öppen spis men kokspisar fanns och i dem eldades på vintern. I mitt hem eldades i kokspis även på sommaren för vi hade inte sådana kokkärl med fötter på. Rågbröd bakades då i alla stugor. Vi hade stor bakugn, men vi hade aldrig så bra ved, så det gick att elda upp den. Mor bakade ändå stora rågmjölsdegar och gräddade i kokspisen. Den var så stor så det gick in fyra kakor. Först sattes två in på ugnsbotten och när de stått en stund, sattes de upp på en plåt och två nya kakor sattes in på botten. När de övre fått övervärme, togs de ut och de undre flyttades upp. Det gick riktigt bra men det blev olidligt varmt inne. Vi hade stora brödbräden som lades på den uppbäddade sängen, så det blev en hög trave. De kakor, som sattes högst upp, jäste fortast och togs först till gräddning. De allra första kakorna gjordes halvtjocka och de skulle bli smalbröd och sen fick vi barn gå ut till grannarna med bakbulla. När de sedan bakade så gjorde de likadant och på så vis fick vi färsk nybakad bulle ibland. De var kalas då det.

Byggnader vid horisonten på landsbyggden.

En del av Backa i Östersala, året är 1929. Jennys föräldrahem huset längst till höger.

Vi gick ofta på somrarna en promenad till skogen, och då var där många smackande ekorrar i träden och stora fåglar flög upp här och där. Går jag nu i skogen hela dagar och plockar bär syns aldrig annat än småfåglar och det är mest talgoxar. Göken hörs då än och bofinken brukar höras där det är lövträd. Tyska harar springer nu över gärdena och går fram i trädgårdarna. Förr varken såg eller hörde man talas om älgar här i Backaskogen, men nu på senare tid syns det spår efter dem. Kornknarren, eller ängsskärran som vi kallade den, är alldeles försvunnen från dessa trakter. Jag har inte hört någon sedan 1920-talet. Nu har vi i stället fått massor av fiskmåsar och tärnor som följer böndernas traktorer när de plöjer och harvar för att plocka mask.

Det finns ett berg här i Backaskogen som förr kallades Trunthemsberget, ja jag kallar det så än i dag. Där hade folket här i trakten alltid valborgsmässoeld. Vi barn fick aldrig gå dit, utan vi fick sitta hemma i fönstret och se hur eld och rök och gnistor stod som en kvast ovan trädtopparna. PÅ Trefaldighetsafton gick traktens folk till Uggelbo källa och på en midsommarafton minns jag att det var dans på en loge i Östersala. Musik hörde vi sällan. Det kom någon positivhalare ibland. De som gillade dans hade bjudningsbaler hos någon som hade rätt stor stuga.

Det var en ingenjör vid Hyttan som hette Ideström. Han hade fru och liten dotter. Far brukade hjälpa dem att ibland med vedhuggning. En jul minns jag att jag var bjuden dit att leka med deras flicka och jag var nog dit någon gång på sommaren också. De bodde i den så kallade komministergården och nedanför uthusen rann ån och efter ån var en äng som korna gick vall på. Men när vi var där och lekte, var det en fagraste blomsteräng. Vi plockade massor med blommor. När herrskapet Ideströms skulle flytta minns jag att de kom för att säga adjö. Men de gick inte in. De knackade på ytterdörren och min mor gick ut och så fick vi andra gå ut och niga och bocka. Vi fick var sin slant min bror och jag att lägga i sparbössan.

Jenny klädd i hatt och finkläder i grönskan.

Jenny 1909, 19 år gammal.

Min far dog 1902. Då var min bror 14 år, jag var 12 och min syster 7. Hon hade nyss börjat skolan. Då blev det fattigt i stugan. Mor måste be fattigvården om hjälp. Hon måste infinna sig, när styrelsen hade sammanträde och det var den värsta dagen i hennes liv sade hon sen. En av herrarna tyckte att hon var väl ung och kunde arbeta (hon var 52 år). Emellertid skulle hon väl få 2 kronor och 15 kilo rågmjöl i månaden. Far hade 10 kronor i portmonnän när han dog och det räckte till kistan. Mor lät slakta en get till begravningen. Kransar från släkt och vänner var hemgjorda av gran, tall eller lingonris med vita silkespappersband. Min systers och mina klänningar färgades svarta och livet gick vidare trots allt.